Bara en tanke

Kraftsamling och helhetslösning är nyckelorden i ett förslag till regeringen om hur statens engagemang inom arkitektur, form och design kan förstärkas och göras mer effektivt. Ett nytt centrum och en bred federation föreslås ta ett samlat grepp på arkitektur, form, design och – här kommer det nya – gestaltningen av den gemensamma miljön.

Rådet för arkitektur, form och design fick i november förra året kulturministerns uppdrag att snabbutreda och lämna förslag om hur statens engagemang inom området ska organiseras efter 2008, när Rådets mandat upphör. Rådet har på mindre än fyra månader gjort ett jättejobb, men frågan är om man inte borde ha getts mer tid. TTT (Ting Tar Tid), sa Piet Hein apropå behovet av kvalitet.

Förslaget är nu ute på remiss och diskussioner pågår på kultursidorna, men bara där. Tänkvärt, eftersom Rådets förslag i grunden handlar om arkitekturens och designens relevans i ett bredare samhällsperspektiv. Men kanske har man inte riktigt lyckats tydliggöra just detta. Ser man till förslaget så inställer sig några frågetecken.

Rådets förslag

Tanken är att en ny centrumbildning ska verka "pådrivande och stödjande" gentemot beslutsfattare inom offentlig och privat sektor. Ett medborgar- och samhällsperspektiv ska vara verksamhetens utgångspunkt och gestaltningen av den gemensamma miljön ska vara ett centralt arbetsområde.

Prioriterade delområden är bl.a. det långsiktigt hållbara och tillgängliga samhället, stadsutveckling, den offentliga upphandlingen, näringslivsutveckling och internationell samverkan. Inga småsaker! Och ändå, utan jämförelser i övrigt, prioriteringarna sammanfaller i hög grad med den ideella föreningen EIDD Sveriges målområden och för vårt arbete med ett moget Design för Alla-koncept. Jag återkommer till det.

Hur tänker man sig då organisationen och verktygslådan? I ett första steg föreslår Rådet att Arkitekturmuseet ombildas till ett Centrum för arkitektur, form, design och gestaltningen av den gemensamma miljön och att detta nya centrum övertar Svensk Forms nuvarande uppdrag att fungera som mötesplats för form och design. Samtidigt erbjuds Svensk Form att flytta över till Arkitekturmuseets lokaler på Skeppsholmen i Stockholm, en flyttning på cirka 100 meter. På så sätt skapas enligt Rådet redan från 2009 ett nationellt centrum för hela formområdet.

I ett nästa steg, från 2010, föreslår Rådet bildandet av en "tvärsektoriell federation" med i första hand Statens konstråd, Nationalmuseum, Svensk Form, SVID (Stiftelsen Svensk Industridesign) och Röhsska museet. En tydlig avsikt är att respektive verksamhet ska ha kvar sin egen identitet och få sin bas förstärkt. Samtidigt ska centrumet och alla dess målgrupper dra nytta av federationen. Allt detta inom ramen för nuvarande statliga anslag. Med tanke på de ambitiöst formulerade mål- och arbetsområdena är det svårt att få det hela att gå ihop. Låt oss ta ett steg tillbaka.

Nytänkande och nyskapande

Design för Alla är ett nytt tänk som när det sätts i rörelse leder till nyskapande, eller som vi säger på nysvenska: innovation. Det har EIDD Sverige visat i en rad uppmärksammade samverkansprojekt inom DESIGN FÖR ALLA.SE. Innovation är konsten att finna nya samband och göra nya kopplingar mellan olika discipliner och ämnesområden. Ett bra exempel är när designtänkande och designprocess förs in i stadsmiljöutveckling eller arkitektur. När detta sker utifrån rätt parametrar, dvs. design för den mänskliga mångfalden i stället för genomsnittsmänniskan, kan resultatet bli enastående.

Det är därför synd att Rådets förslag inte tar höjd för de utvecklingsbehov som finns inom stadsmiljöarbetet och arkitekturen, och att Sveriges Arkitekter av detta och andra skäl verkar ha bestämt sig för att gå vidare på egen hand med att utforma förslag till en ny arkitekturpolitik. Som det ser ut nu blir det också fortsättningsvis den ideella föreningen EIDD Sveriges exklusiva uppgift att skapa det slags synergieffekter mellan designmetodik och arkitektur som vi ser i projektet "Värdig entré" och andra samverkansprojekt inom DESIGN FÖR ALLA.SE.   

Det finns i Sverige en övertro på att man genom "kraftsamling" i form av sammanfogande av existerande strukturer skapar de synergier som krävs för innovation. Så fungerar det inte, varken inom forskning eller inom samhällsutveckling. De nya idéerna uppstår i kreativa miljöer. Sådana miljöer är oftast små, öppna och fria från regleringsbrev och annan överordnad styrning. Utmaningen för både politiken och näringslivet är att omvärldsspana, med kikare och förstoringsglas, och försöka ligga steget före genom att absorbera de nya utvecklingsbara idéer som nästan alltid kommer utifrån. Det gäller idag, och det gäller ännu mer i morgon.

Rådets förslag till kraftsamling är otillräckligt underbyggt. En annan svaghet i Rådets förslag är att det inte innehåller någon verktygslåda, inga egentliga bud på hur vällovliga ambitioner ska omsättas i ny handling. Fromma förhoppningar är ett dåligt underlag för politiskt beslutsfattande. Med den starka betoning som Rådet lägger på samhälls- och medborgarnytta är det synd att man inte lyckas förklara hur dessa grundläggande aspekter skulle stärkas med Rådets förslag.

Varför inte två arenor?

Förslaget från Rådet för arkitektur, form och design går
– i överensstämmelse med kulturministerns direktiv – ut på att skapa en enda arena för diskussion och formulering av utvecklingsbehov inom arkitektur, form, design och gestaltningen av den gemensamma miljön. Med statliga uppdrag i ryggen ska därefter fem-sex fristående institutioner inom design- och kulturområdet bilda en federation för ökad samhälls- och medborgarnytta.

Finns det inte en risk här att den avsedda, men inte helt färdigtänkta kraftsamlingen i stället blir ett alibi för en utebliven stadsmiljöpolitik, för uteblivna politiska initiativ med bäring på den offentliga upphandlingen, och för en avstannad politisk diskussion om hur insatserna för ett tillgängligt samhälle kan länkas till hållbarhetsagendan?

Varför inte två arenor eller mötesplatser intill varandra på Skeppsholmen? En med fortsatt bas i Svensk Form och med inriktning på att i ännu högre grad än idag lyfta och utveckla designens samhällsnyttiga roll. Den andra arenan, med bas i Arkitekturmuseet och med aktiv medverkan från Sveriges Arkitekter och kanske Boverket, skulle i så fall fokusera stadsmiljöutveckling och arkitektur.

Är det någon som betvivlar att två sådana arenor skulle samverka? En sådan samverkan, utan politisk reglering, skulle för alla parter snart framstå som både nödvändig och spännande. Så uppstår synergier mellan designtänkande, arkitektur och stadsmiljöarbete, och så skapas förutsättningar för nya tankar att utvecklas och omvandlas till nyskapande. Men som sagt, det här var bara en tanke.