Ladda ned samtalet i pdf-format eller läs hela samtalet här:
Samtal mellan Jan Åman och Finn Petrén vid lanseringen av kommunikationskampanjen
för Design för Alla på Kulturhuset.
Jan Åman: Kul att vara här. Jag kommer precis från en workshop som handlar om framtidens Stockholmsregion. Jag måste säga att jag tycker att det ni gjort är alldeles lysande på alla plan. Inte minst för att det finns en social dimension i Design för alla. När vi började titta på Stockholmsregionen och Stockholms stad på Färgfabriken, så var frågan vi ställde oss: Hur ska man bygga, hur ska man få saker att hända? Då insåg vi väldigt snabbt att det inte bara handlar om husen, utan om samhället, om hela systemet. Det ni säger går emot hela det
traditionella svenska sättet att tänka – det vill säga, det jämlika, det lika. Hur har du tänkt kring det? Jag tycker det är oerhört kul och utmanande, men här kanske du skulle kunna utveckla?
Finn Petrén: Jag börjar gärna med vår värdegrund. Utgångspunkten för kampanjen och projektet Design för alla.se, är att vi är alla människor, men där upphör likheterna. Vi är väldigt olika sinsemellan och inom oss själva om vi ser det i livsloppsperspektiv. Tänker man så får det konsekvenser. Hur fungerar miljön, våra byggnader, de viktiga produkterna och tjänsterna som vi alla vill använda om vi har en begränsning i vår funktionsförmåga. En begränsning som kommer förr eller senare. Hur skulle det kännas att komma till en offentlig byggnad, bli bjuden på en tillställning som man ser fram emot, och inte komma in beroende på att byggnaden är dåligt utformad? Hur skulle det kännas att komma till en restaurang för att träffa några vänner och inte komma in? Inte för att jag är full eller besvärlig, utan för att jag blir avvisad på grund av nedsatt funktionsförmåga. Eller för att jag helt enkelt inte kan komma över de trösklar som finns. Hur skulle det kännas? Tillbaka till människosynen, vi är alla människor. I det ligger också att vi är unika.
JÅ: Vad du egentligen säger, vilket är väldigt spännande, det är att du utmanar, inte bara designbegreppet utan hela det svenska sättet att tänka. Är du medveten om det?
FP: Jag är medveten om att det här tänkandet kan få väldigt stora konsekvenser om det får fäste i politiken, i näringslivet och på alla de arenor där människor möts. Vi i Sverige har en tradition av… vi kan kalla det för korporativism, särintressen som har organiserat sig framgångsrikt, i en solidarisk kamp för att förbättra livsvillkoren. Vi har kvinnokampen, arbetarrörelsen, vi har nykteristerna och handikapprörelsen till exempel. Det är en gammal svensk tradition som bygger på ett välfärdssamhälle och ett folkhem som vi hade för en tid sen. Under de senaste decennierna så har det hänt nånting nytt. Vi har fått influenser av andra länders sätt att tänka "rättigheter". Vi har fått en ny rättighetsbaserad politik som har lett till diskrimineringslagar inom många områden. Vi har diskrimineringslagar som gäller kvinnor, etniska grupper, människor med olika sexuell läggning och funktionshindrade. Jag ser en risk att särintressena blir så många så att vi inte ser skogen för alla träd. Och skogen är ju alla människor. Förhoppningsvis utmanar vi på ett positivt sätt. Handikapprörelsen har kämpat för bättre livsvillkor, men jag tror att även de har väldigt mycket att vinna på om frågorna om tillgänglighet och användbarhet ses i ett mycket större perspektiv. Det vill säga, nånting som berör oss alla. Jag tror att det koncept som ligger bakom Design för alla, kan bidra till att göra olika särintressen till ett gemensamt allmänintresse. En social "makeover".
JÅ: Ni säger också att det här en bra affär och det tycker jag är väldigt intressant. Det vi håller på med just nu på Färgfabriken har en koppling till det. Vi har sjuttio personer i sex olika grupper med internationella förgreningar som sitter och funderar på Stockholmsregionen om trettio år, tjugohundratrettiosex. Vi vet ju inte riktigt vad som kommer att hända, men Asien har förmodligen klivit in ännu mycket mer på världsmarknaden, förmodligen också Afrika och Latinamerika. Omvärlden förändras och därmed förändras också vi. Vissa hävdar att om man via design och spjutspetsidéer kan få ihop folk som kan paketera idéer, som har kunskap, som kan teknik och forskning, så kan det hända väldigt stora ting. Och jag anar att det är någonstans ditåt du är på väg när du säger att det här är en bra affär. Eller?
FP: Jo. Design för alla, vad innebär det? Jo, en bra affär. Vad innebär det? Det är en bra affär för samhället, en bra affär för näringslivet, en bra affär för alla oss människor som vistas i Sverige.
JÅ: Och nu kommer dina exempel?
FP: Den offentliga upphandlingen i Sverige omsluter 400 miljarder kronor. Vad skulle kunna ske om vi på ett mer medvetet sätt tog in designaspekten och ännu hellre Design för allaaspekterna i allt detta arbete med offentlig upphandling. 400 miljarder, av dem är 300 miljarder någonting som hanteras av 50000 offentliga beställare i kommuner och landsting. Tänk om alla de kunde ta in konceptet Design för alla i sitt arbete, det vill säga design för den mänskliga mångfalden. Vad skulle hända? Stora saker. Samhällsbyggnadssektorn – nu kommer vi tillbaka till det här 400 miljarderna - för lustigt nog, samhällsbyggnadssektorn omsluter också 400 miljarder svenska kronor, och det finns alltså från branschen siffror som säger att en tredjedel, det vill säga 120 miljarder kronor, är kostnaden för felaktiga projekteringar och slarv i byggprocessen. Väldigt mycket handlar de här larvkostnaderna om brister i tillgänglighet och användbarhet. 120 miljarder kronor. Svenska företag har en tradition av både socialt ansvarstagande och en hygglig ergonomisk nivå i produktdesign och industriell tillverkning av designade produkter. Men skulle företagen mer konsekvent tänka tanken att vi kan få nya kunder utan att förlora de gamla, genom att tänka Design för alla, så finns det en vinstpotential på 15-25 % för svenska företag. Det är också enorma siffror.
JÅ: Ska vi gå från landet Lagom till landet Spjutspets så är det väl bara att lägga i en växel och börja yngla av idéer. Men ni säger samtidigt att bara de bästa lyckas, vad menar ni med det?
FP: Ja, nu är vi över på dem som ska göra jobbet den dan när samhället och näringslivet har lärt sig att göra kloka beställningar och fatta kloka beslut. Då kommer hela kåren av planerare, arkitekter och designer in på banan. Då har vi en helt ny marknad också för dem. På den marknaden menar vi att bara de bästa kommer att klara sig: De bästa är de som kan förena det konstnärliga uttrycket, det som ligger i yrkesambitionen att göra något skapande, kreativt med användbarhet i alla ordets aspekter. De arkitekterna, de designerna har framtiden för sig. En gigantisk utmaning för våra skolor – design, arkitektur, landskapsarkitektur, planerarutbildningar – de nya designingenjörsutbildningar som växer fram. Det börjar röra på sig på designskolorna och det rör på sig på landskapsarkitekturskolorna, däremot går det väldigt trögt på arkitekturlinjerna. Jag är inte kunnig på vad som sker i varje europeiskt land. Men jag vet lite om rörelser och strömningar ute i Europa på utbildningsområdet, till exempel när det gäller masterutbildningar inom designerområdet. Sverige har inte råd att vila på gamla lagrar. Vi har inte råd att ha attityden som vi har på många områden: Vi kan bäst, vi är socialt medvetna, vi är kunniga. Nä, nä, nä, nu gäller det att ställa sig upp och se vad som händer i världen och vad Sverige behöver för att kunna möta de utmaningarna.
JÅ: Talar man med produktutvecklarna på de stora byggbolagen så säger de att de inte har sysslat med produktutveckling de sista femtio åren, så det finns de som håller med. Frågorna vi har ställt på Färgfabriken handlar väldigt mycket om: Har vi kunskap, idéer, produkter som kan vara relevanta i den stora globala urbaniseringen? Du är väldigt europeiskt engagerad också. Hur ser du på det? Hur kan vi få ut detta på ett mycket bredare humant plan?
FP: Det här är en väldigt spännande och stor fråga, jag kan berätta att när jag jobbade på det nordiska planet, där Norden definitivt var en spjutspets på det handikappolitiska området, fick jag varje år - och det var många år - besök av japanska delegationer. På 80-talet kom de för att studera det vi gjorde inom hjälpmedelsutvecklingen, "assistive technology", hur vi utnyttjade den nya tekniken och omsatte den i nya hjälpmedel. Man lärde, man tog hem erfarenheterna och man satte igång industriella processer. Varför? Jo därför att japanerna såg väldigt tidigt att man lever i ett åldrande samhälle. Man tog hem det bästa av nordisk
hjälpmedelsteknologi. På 90-talet började man intressera sig för det som höll på att utvecklas just kring konceptet Design för alla, och i Japan har man idag ett affärsnätverk om Universal Design. Ett begrepp som är hämtat från USA. De stora japanska företagen har alltså bekänt sig till konceptet och ser affärsmöjligheterna och kopplingen till de sociala förändringarna och den demografiska utvecklingen. Så nog vore det sjutton om inte vi i Sverige skulle kunna utnyttja den enorma potential som ligger i våra många framstående företag och göra motsvarande. Jag hoppas att vi ska kunna kontakta näringslivet, i kölvattnet av den här kampanjen för att få till en mer systematisk approach inom det här området. Hur kan svenska företag förbättra sin produktion och sin konkurrenskraft? Sverige har en massa att bygga på. Det fina i det gamla folkhemmet. Solidaritetstanken, människosynen och all den kunskap som har utvecklats inom den ramen. Och det här är någonting som vi fortfarande har kvar men som vi inte utnyttjar tillräckligt mycket. Jag lovar att de hjälpmedel som Sverige kan utveckla är bra mycket bättre än de som Japan kan utveckla av egen kraft. De Design för allalösningar vi kan utveckla kommer att vara överlägsna det som man gör i Japan. Vi har en helt annan tradition.
JÅ: Sen kommer vi till den här punkten om dialog och samverkan. Det låter väldigt fint och lätt. Vi säger alla att det är bra med dialog, det är bra med nätverk och allt det där. Samtidigt finns det internationella experter som frågar: Hur i helvetes namn kan ni bygga en stad, när ni ska ha en designstad här, en IT-stad där och en bioteknisk stad där? Vi måste ju få ihop kunskaperna. Hur lyckas ni med det?
FP: Jag har haft förmånen att följa en process i Barcelona sen 1995. Då bestämde man sig för efter OS att använda de kunskaper man fick när man utvecklade den nya olympiska byn - som då var designad för att vara tillgänglig för alla. Man ville använda de erfarenheterna och kunskaperna i en omvandling av staden. Så satte man upp ett 10 års-program och 500 miljoner kronor för att göra Barcelona till en riktigt attraktiv och välkomnande stad. Ett väldigt sammanhållet koncept som förenade det vi i Sverige kallar tillgänglighet med en satsning på estetiskt goda lösningar. Det handlade både om stadsmiljö, offentliga byggnader och kollektivtrafik. 10 år efter, 2004, när det här programmet var slut, då kan vem som helst som åker till Barcelona se att här har det hänt någonting. Det är en stad som lyser av välkomnande, som är genomdesignad i ett för alla-perspektiv och idag Europas bästa exempel på en storstad som fungerar för alla människor. Stockholm är en fantastisk stad. I det nordiska arbetet var jag med om att utmana Nordens huvudstäder på den bästa planen för utveckling av stadens tillgänglighet, inspirerad av mina kunskaper om Barcelonaprocessen. Och Stockholm var en av de städer som nappade på utmaningen, näst Helsingfors och Reykjavík – lite svalare i Köpenhamn och Oslo. Och Stockholm satte i gång Tillgänglighetsprojektet. Fantastiskt! Man satte in 100 miljoner per år, och projektet har nu kostat i storleksordningen 7-800 miljoner, det vill säga betydligt mer än vad Barcelonasatsningen kostade. Man har gjort en massa i Stockholm, men beroende på förvaltningsstrukturer och politiska förutsättningar, så ser vi de här insatserna som punktinsatser runt om i alla stadsdelar. Vi ser inte den sammanhängande visionen. Ingen som kommer till Stockholm utomlands ifrån ser att det här är ett försök att göra det som Barcelona har gjort, för saker och ting hänger inte samman. Jag utmanar gärna stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund i den här frågan. Stockholm marknadsför sig som Capital of Scandinavia. I detta ligger bland annat att man ska vara norra Europas mest attraktiva tillväxtregion och man ska bli norra Europas designhuvudstad. Min enkla tanke, utifrån den erfarenhet och den utblick jag har, är: Varför kan inte Stockholm slå ihop alla de här ambitionerna för att på en mer värdebaserad grund lansera det riktiga Capital of Scandinavia? Staden som förenar det här med tillväxtregion, fullkomlig tillgänglighet, välkomnande både för sina invånare och sina besökare? Med design som det sammanhållande kittet. Varför kan vi inte göra det i Stockholm som man har gjort i Barcelona? Jag tror att vi ska kunna få igång en dialog och jag hoppas att du och jag, Jan, ska kunna hjälpa varandra med detta.
JÅ: Det jag gillar med det här projektet, det är att det är kaxigt. Det har en idé som är mycket vidare än design, det handlar om samhälle och därför utmanar det på många olika plan. Det är tillräckligt öppet, några skulle kanske säga flummigt, men jag tycker snarare att det är öppet för att det faktiskt är tillåtet att stoppa in en massa idéer i det. Jag vill bara säga låt oss börja!
FP: Tack Janne.
(applåd)